Sista natten

i den gamla lägenheten i natt. Lilla Bus har redan sovit sin sista natt här och är nu hos pappa. För honom va det nog inget särskilt men jag tar in allting. Allting är sista gånger. Sista gången vi sov här tillsammans, sista gången vi gosade just i den här soffan, sista gången vi gick just den vägen till förskolan. Sista gången han kramade mig i den här hallen.

Jag är alltid väldigt känslig när jag ska flytta. (Jag är alltid väldigt känslig men ändå..) Jag ska ju faktiskt lämna någonting som varit mitt hem. Bo någon annanstans där jag inte bott förut. Hur är de där? Hur låter nätterna? Kommer de att bli bra? Hur är grannarna? Blir de som jag har tänkt? Det är alltid mycket tankar när jag ska flytta.

De ska bli skönt att flytta. De är mycket tråkiga minnen i den här lägenheten. Våran första lägenhet jag och Lilla Bus. Bara våran fast ändå inte. Våran flykt efter separationen. Mycket lånat och fått. De va här vi upplevade dom första konstiga månaderan när de bara var vi. Nu vet vi hur de är och är vana vid de. De blir bättre i de nya. Mindre, personligare. De vi vill ha och tycker om. Lungt och skönt. Ingen flykt utan ett beslut. De är där vi vill leva.

Från och med nu ska ju oxå Lilla Bus vara hos pappa varannan vecka. Jag kommer alltså bara vara en halv förälder. Jag kommer bara att vara med om halva hans liv. Det är jobbiga tankar. Vi har alltid varit så väldigt nära och ska nu vara borta så mycket från varandra. De kommer att gå bra den här veckan när jag flyttar. Men sen då? De är jag som tycker att det är jobbigt. Inte Lilla Bus. Han älskar att vara hos pappa. Men för mig är det svårt. Att vara borta från mitt hjärta varannan vecka. Mitt underbara, oskyldiga lilla barn. Det gör ont. Men man kanske vänjer sig.

Imorgon går flyttlasset....