Kärlek?

Jag har svårt att tro på kärleken. Att den finns och kan hålla hela livet. Att någon skulle kunna älska mig och vilja vakna bredvid mig varje morgon. Dom kallar mig bitter och manshatare och jag skrattar och håller med. Men de gör ont att ha en så negativ syn på något så vackert.

Jag trodde att de skulle vara vi. Köpa hus, få ett barn till, uppleva framgån och motgång, stå bredvid varandra i alla år. Fira födelsedagar och julaftnar, se våra barn börja och sluta skolan, skaffa körkort, få jobb, flytta hemifrån, bilda egna familjer, få barnbarn. Att växa och utvecklas tillsammans. Det var mitt hopp och min dröm.

Kanske är de därför jag känner så här nu. För att min dröm krossades när han gick. När han sa att han inte ville mera efter att jag i ett års tid hade kämpat för att de skulle bli bättre. För att vi skulle fortsätta tillsammans. Våran lilla familj. Jag gjorde allt i min makt. Vände ut och in på mig själv, var till lags, bad och bönade, hotade och skrek, grät och önskade. Men ingenting hjälpte. Han ville inte mer. Så varför har jag fortfarande dåligt samvete för att vi inte längre är en familj?

Jag är själv uppvuxen med en ensamstående mamma utan jobb som kämpade med oss, ekonomin, sitt eget mående och våran oförstående pappa. Helt plötsligt är jag i samma situation. Kämpar varje sekund för att Lilla Bus inte ska växa upp som jag gjorde men resultatet är dåligt.

Kanske är de pga min pappa som jag inte litar på någon. Som jag nu känner sånt avstånd till män. Som jag aldrig vill släppa in någon eller visa mig svag. Kanske pga av att han adlrig visat att han vill ha mig, är stolt över mig eller älskar mig. Kanske är de pga alla jag träffat som visat att dom bara vill en sak och att man inte duger till någonting annat.

Hur många gånger jag än såger att jag aldrig mer vill ha en man så finns det så myckt som jag saknar. Någon att vakna upp med, någon som väntar på en när man kommer hem, någon som smyger upp bakom en och lägger armarna runt midjan. Någon som finns och delar allt.

Jag hade tänkt att de här skulle bli en glad blogg men livet är ju inte bara glatt eller hur.... Livet är ju upp och ner. Igår var en riktigt bra dag och idag är jag bara lessen. Då blir det så i bloggen oxå....